emmiepemmie

Nu har jag vart i London i lite mer an 4 manader. kann nastan som jag aldrig vart nan annanstanns. vart i varlden man an ar blir det ratt mkt vardag anda. Men jag alskar den har staden. Och pa fredag ska den alska mig, haha. Idah kommer och det ska bli sa obeskrivligt roligt. veckan har vart lugn, formiddagsfika med emma i mandags, o tatureraen i portobello i tisdags. assa det dar men en nu tatoo lockar valdigt mkt nu, det vore najs.

Inatt dromde jag nat(Gud vad jag tjatar om mina drommar) men det va en sa harlig drom som fick mig att minnas tryggheten, tryggheten som finns i att vara nagons. Nar jag va sa hystersikt ledsen for en tid sen sa min mamma till mig sa har "en dag vaknar du och det gor inte ont langre". min mamma ar vis, jag sag framfor mig hur jag vaknar pa morgonen o allt va borta. riktigt sa funkar det ju inte. Och det tog sa lang tid att jag slutade vanta och larde mig leva med det. Men sa en kvall haromdagen sa insag jag att det gor inte ont langre. Och inte bara det, kannslan av att     "det ska jag aldrig utsatta mig for igen" ar aven den borta. lange tankte jag att jag aldrig mer skulle tycka om nan for det som kommer efter kan omojligt vara vart det.  kanske ar det det anda?.

Det finns ingen nu och det kanske inte kommer att finnas nan pa lange men nu vet jag iallafall att jag ar lakt. sa gott som iaf;), lite fylle-langtan kommer nog alltid att finnas.  Nar nan som jag, som har jattesvart for att ge minsta lilla bit av mig sjalv, vagar ge sa mycket till en manniska, da ar det viktigt for mig att tro att det va betydelsefullt. aven om det kanske inte va det. vem vet?

Roling stones-angie. lysnna.