somehow here is gone

att aka hem en vecka var inte smart. som att vifta godis framfor en tjockis. o nu undrar jag vad jag egentligen haller pa med. jag har varldens basta vanner, varfor akte jag ifran dom?
precis nar jag kom hit langtade jag inte hem alls, det tyckte jag va markligt, nu langtar jag hem sa jag kan dodens do. det va sa roligt att traffa allihopa, varfor uppskattar man aldrig det man har?

jag vill bara saga att ni betyder sa mkt for mig. det va bara det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0